Jag tänkte bara flika in med ett litet inlägg, där jag tänkte uttrycka min frustration i skrift - detta innan jag faktiskt dödar någon...

Igårkväll satt jag, liksom hälften av svenska folket, bänkad framför TV:n och Melodifestivalen. Pinsamt nog var jag ganska uppslukad - jag grät jag faktiskt till och med några glädjetårar. Ja, för hur töntig Melodifestivalen än är så blir jag alltid lika blödig. Hur som helst - allt var frid och fröjd! Många bidrag var förfärliga, men ändå kände jag musiken pulsera i blodet. Inte ens Sanna Nielsen kunde förstöra mitt goda humör, för när Christian Walz gick på scenen blev jag blåst av stolen. Vilken kille! Soul i sitt bästa skede! När röstingen var klar satt jag lugn. Svenska folket måste ju ha smak - lite iallafall. Vi kan nog gissa vad som hände.

Jag minns hur besvikelen fyllde min varje ven när min soulkung åkte ut och Sanna Nielsen skickades direkt till Globen.
Sedan blev det svart.

Mitt vokabulär räcker nu inte till för att beskriva allt det mörka. Den gnutta hopp jag hade för mänskligheten är som bortblåst. Allt jag trott på, och det jag till och med vågat hoppas på. Vi lever i ruiner utav det som en gång varit en värld värt att leva i - en värld fylld av regnbågar och färgglada fjärilar. Nu är allt borta. Jag vet inte vad jag ska säga mer än detta;

Är det här det bästa Svergie har att komma med? Isåfall är jag rädd att jag måste lämna landet

xoxo Fridish